Dagen jag började prata om att solen ibland inte skiner på mig.

Så, nu bryter vi isen kära medmänniskor.

Jag mår piss.

I perioder mår jag pissigare och i vissa som tur är ganska sällsynta perioder mår jag pissigast.

Det är inget unikt eller orginellt med det hela, det är helt normalt

för min ålder, ja tänk, det är nästan något lite obligatoriskt över det hela.

Unga tjejer har blivit vana vid att då och då vakna och vilja dö vid tanken

på att man förmodligen måste gå upp ur sängen.

Jag har blivit det jag själv föraktat och tyst hånat.

Någon som faktiskt har nästan allt, men som ändå har så

förbannat svårt att vara glad.

Varför? frågar ni.

Därför! svarar jag.

Och har man en blogg vars huvudsyfte är att roa en själv och andra

kan man liksom inte skriva om att solen inte lyser på mig.

Man kan inte skriva om att man inte längre orkar höra av sig till någon,

för att man är rädd att folk ska kräva något av en, och det orkar man inte.

Men nu, tar jag fanimej bladet från flabben och säger det jag

måste bli bättre på att säga:

Jag är ledsen.

Och om ni liksom inte orkar hänga med i en blogg

som ibland är ledsen behöver ni inte det.

Fint va?

Så.

Nu kan ni gå loss bland kommentarerna.

Jag är en geggig deppig mjukis.

Out in the open.

Och snart kommer solen lysa på mig igen.

Det måste den.