Idag fick vi tentan för terminens första delkurs.
Jag ville på riktigt lägga mig ner och dö.
Det känns totalt hopplöst, och helt omöjligt.
Men det hör kanske till att det ska kännas så?
Jag vet ju att det kommer falla på plats så
fort jag organiserat om i huvudet, och
jag vet också att jag arbetar allra allra bäst under press.
Likförbannat slår ångesten till varje gång.
Det är lite som med det där med mensen och dipparna.
Alltså.
Varje månad vid en viss tid blir jag otroligt nere.
Jag blir apatisk, ledsen, vill inte träffa människor,
men är samtidigt rädd för att bli ensam.
Varje månad tror jag att detta är något som kommer bestå,
att det är så mitt liv kommer se ut framöver.
Tills dagen då pakten anländer och man slår sig
för pannan och funderar över hur man kan
glömma en sak som är ganska så reaccuring i ens liv.
Helt helt normalt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar