Ironin och jag: MAH.

Min vän Erika och jag är lika i ganska många avseende.

Vi har svårt med nytt. Svårt att få ändan ur.

På torsdag påbörjar hon sin tid på Halmstad Högskola, med nollning.

Imorgon åker vi till Halmstad för att reka.

Kolla in det hela. Klocka bilfärden.

Så hon vet vad som har att vänta liksom.

I efterhand kan jag verkligen inte förstå att jag åkte helt själv till Malmö, hittade till K3 (HAHA, jag åkte på riktigt dit 2 timmar i förväg, och följde efter alla som såg ut som studenter. Ett rent UNDER att jag inte hamnade på Orkanen.) Dessutom började jag en dag efter alla andra, och hade inte varit med på någon introduktion what so ever.

Det handlar om att man måste, skulle jag tro.

För mig kom högskolan väldigt plötsligt. Jag hade sökt MKV i Halmstad, men inte kommit in. På den tiden (Mm. Ett år sedan.) fanns det en hemsida som hette Lediga studieplatser. Jag gick in och sökte i panik i princip allt på MAH. Jag sökte på en tisdag, fick besked att jag kommit in på Litteraturkunskap på onsdagen, och var i Malmö på torsdagen.

Jag fick panik. Allt var rörigt. Och djupt. Akademiskt språk redan på introduktionen, och jag ville spy. Satt på tåget hem och ville dö. Kommer innanför dörren hemma, och där på köksbordet ligger ett brev. Antagen till Media och kommunikationsvetenskap. I Malmö. Brevet kom på torsdagen och på fredagen hade vi vårt första seminarium. Jag åkte dit.

Vi pratade Facebook i 3 timmar.

Jag hoppade av Litteraturkunskapen. Köpte tågkort. Klippte page. Tog med lunch i en liten låda ibland. Köpte bakad potatis med tonfiskröra i kafeterian desto oftare. Satt tyst ganska mycket. Lyssnade på vad alla de andra hade att säga. För de hade att säga. Räckte inte upp handen en enda gång under hela första terminen. Läskigt. Fick frågor om hur det egentligen var att bo i Klippan. Gick vilse 6684 gånger på Orkanenbiblioteket. Gick på klassfest. Öppnade munnen. Fick höra att jag var rolig. Och smart. Att jag borde höras lite mer. (Shocking. I know.) Dansade rygg mot rygg med Josefin Johansson och Anders och Måns-Anders (eller var det Måns?) på Babel. Köpte gummistövlar och ett paraply för 150:- för att klara det satans Malmövädret.

Jag ångrar det inte en sekund.

Men jag vet precis vad Erika menar när hon säger att hon är rädd

att hennes kropp ska vända och gå åt andra hållen när hon närmar sig porten

till Halmstad Högskola.

"Gör som jag" säger jag. "Bit dig i armen, blunda och räkna till tio."