Rädslan att ha tråkigt.

Ibland händer det att jag sitter ensam i lägenheten en hel helg.

Ibland helt enkelt för att jag väldigt lätt blir socialt trött. Måste vara själv.

Men, oftast. För att jag inte kan bestämma mig.

Så fort två eller flera alternativ till aktiviteter infinner sig blir jag stressad

och får panik.

Varför?

Rädslan att ha tråkigt.

Min syster klagar ibland på att jag aldrig kan ge klara besked. Aldrig bestämma något. Att jag fram till en timme innan avsatt tid fortfarande inte vet om jag vill. Följa med ut, följa med hem.

I samma stund som jag tar ett beslut slår ångesten till. "Tänk om det blir tråkigt?".

Sedan klänger sig den ångesten fast som en ryggsäck full med tegelstenar.

Jag vill vara med på allt.

Aldrig missa något.

Men det går inte att vara med på allt.

Och det leder ibland, inte helt sällan, till att jag är med på... ingenting.

Stannar hemma.

Och missar massa sköj.

På grund av hjärnspöken.

Utan att generalisera allt för mycket tycks jag mig tro att det hänger ihop med generation.

Att vi nittiotalister helt enkelt blivit matad med uppmaningar att vi kan göra vad som helst, att vi har alla världens möjligheter. Och framför allt att vi är vana vid att vara stimulerade 99% av vår vakna tid. Data, TV & mobil. Gärna samtidigt. Rädslan för tystnad och ensamhet med sina tankar, den är det värsta.

Är jag helt ute och cyklar här, eller finns det någon som känner igen sig i det här?