The very last gnäll.

Nu ska jag be om att få gnälla.

En gång bara. Sen får det vara slut med gnällandet.

Efter en h-e-l-v-e-t-e-s-n-a-t-t med högre feber än jag någonsin haft förut

(3 punkter som visar på hur väck jag var:

1. Jag har skickat sms till 118100 och frågat hur ofta man får ta Alvedon. Minns ingenting.

2. Jag trodde det hade gått 15 minuter. När jag tittade på klockan hade det gått 1½ timme.

3. Jag vaknade med min ögonbindel på... Runt foten.)

... tänkte jag att det fick vara nog nu. Jag hade dödsångest och tänkte att

"Jaha. Jag har fanimej ALLTID rätt. Jag KOMMER dö när jag är 21."

Ett besök på vårdcentralen senare kör vi på en härlig liten dos Kåvepenin igen. Hör. mig. jubla.

PLUS att jag fick (VARNING FÖR UTELÄMNANDE INFORMATION) mensen från helvetet idag och liksom vill hugga en kniv i mitt eget ryggslut.

Fint är att mor & bror kommer hem inatt. Och mor sa innan hon åkte, och jag citerar, "Du behöver inte städa något speciellt. Jag tänkte ändå storstäda på torsdag."

Fint så man vill gråta.

(Såklart har jag städat ändå. Städa "speciellt" som min mor, pedanten med stort P, uttrycker det, är för oss vanliga dödliga ganska grundlig städning.)

(Plus. Att när jag skulle åka till Klippan gör misstaget att sätta mig precis bakom föraren. "Åh, vad bra. Det här är första gången jag kör till Klippan, så då kan du ju visa mig var jag ska köra."

Mm, tänkte jag.

Så idag fick barnen i Östra och Munka snällt stå och vänta på en buss som aldrig kom.)

Hejmeder.